lördag 28 januari 2012

Omvårdnadsforum och medicinsk undervisning via Tilda



Introduktion:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.





En del av texten i detta dokument har jag skrivit om i tidigare inlägg. Jag minns inte säkert om jag skrivit om Tilda - det kan ändå upprepas för att det visar hur en hel grupp kan låsas i rädsla för ett fåtal dramatiska personer som inte tål några motsägelser.
Kort tid innan man manövrerade bort mig från KS neonatalavdelning hade jag skrivit anmälan om lokal avvikelse gällande Tilda och instruktionen om placeringen av en triggerkapsel. Jag har hela tiden utgått från att den anmälan kan ha haft stort inflytande på den "information" som olika läkare fick av olika personer i gruppen innan de beslutade att delta i att manövrera bort mig våren 2010.
Samma läkare hade manövrerat bort en av avdelningens mest erfarna överläkare några månader innan. Det fanns, under många år, ett antal personer som själva valde att komma emellanåt och ge mig svårtillgänglig information som de fick genom olika uppdrag. Dessa personer har vanligen, inför andra, uppträtt som att de tyckt illa om mig. En av dessa hade berättat mellan fyra ögon att ryktet sa att det inte var de fyra läkarna som synbarligen angrep sin kollega, som var de drivande, utan att läkargruppen var känslomässigt triggad av en grupp sjuksköterskor som tidigare haft den utmanövrerade läkaren som beskydd. Läkaren hade försökt markera sin självständighet i en fråga och det hade räckt för att gruppen skulle planera att ersätta henne och hur man skulle kunna utnyttja hennes kollegor i denna process.
Om man vill lösa komplicerad arbetsmiljöproblem gäller det att tänka noga och länge, att testa olika teorier, att testa olika människor för att veta om man kan lita på dem osv. Man kan inte bara komma och hoppa in och tro att för att man är chef och kan utöva makt så kan man ta kontroll. När en grupp domineras av starka informella ledare kommer man oundvikligen att bli lurad att göra bort sig - sedan är allt en fråga om hur man klarar att ta sig ur det.

År 2005 beslutade divisionsledningen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus att min kompetens skulle tas tillvara i organisationen. Jag hade vänt mig till divisionen och bett om hjälp med de trakasserier jag varit utsatt för av mina två närmaste chefer sedan den tidigare ledningsgruppen manövrerats bort av enhetens informella ledarskap 1998-99. Mitt initiativ ledde till förfrågan om jag kunde tänka mig att gå på ett samtal på Previa med min närmaste chef. Jag sa ja. Jag ville att problemen skulle lösas. Efter att min chef och jag varit på vårt enda samtal på Previa ringde hon upp mig, bad mig om ursäkt för sådant hon hade sagt och bad mig samtidigt att komma till ett möte med henne för att delge henne mina idéer för utveckling av vården.

Terapeuten som vi båda träffat på Previa hade sagt upprepat att min chef och jag inte skulle ha något mer med varandra att göra. Hon sa att jag måste få en ny chef snarast. Det pratade min chef bort och sa att nu skulle vi börja från början, nu skulle min kompetens tas tillvara, hon skulle börja behandla mig på helt nytt sätt och om jag gav mina idéer till henne så skulle hon "se över" min lön. Ett par av de äldre i personalgruppen, som jobbat många år med denna chef, varnade mig med stort allvar. "Säg ingenting till henne... lita inte på henne... gå inte till mötet... hon ljuger för dig", sa de. Jag ansåg att om jag hade startat en process för att förbättra relationen mellan mig och de två cheferna så kunde jag inte backa ur då.

Mina chefer hade sänkt min lön i förhållande till alla andra sjuksköterskors några år innan. Man hade tagit bort mina 12 år på länssjukhuset och min specialistkompetens vid beräkning av lönen. Jag hade fått veta hur jag lönesatts i förhållande till mina kollegor genom en grupp på 5-6 sjuksköterskor - som aldrig pratat öppet om sina löner förr eller senare - ställde sig runt mig i personalrummet och berättade vad de fått i grundlön. De pratade och skrattade och var väldigt nöjda och jag insåg att jag hamnat lägre än kvinnor jag kunde ha varit mamma till. En kollega som arbetat 12 år kortare än mig med neonatal intensivvård, som gick barn vidareutbildning 10 år efter mig, som saknar de två specialiseringsutbildningar jag hade i neonatal intensivvård redan när jag kom till Karolinska och som aldrig gjort en ansats att läsa omvårdnadsvetenskap (SOSFS 1995:15) - hade fått så mycket högre grundlön än mig att hon - med poänglönesystemet - skulle komma att få ca 40 000 kronor mer än mig per år om vi båda skulle arbeta lika mycket. Samtliga sjuksköterskor som stod runt mig och pratade lönesättning har i alla år varit nära vänner med henne som var min närmaste chef. Ingen av dem har intresserat sig för att läsa omvårdnadsvetenskap. Utifrån direktiven i SOSFS 1995:15 är det äldre sjuksköterskors ansvar att komplettera sin utbildning och jag har läst totalt 45 poäng vid Sophiahemmet parallellt med 90-95 % natt arbete - etik, två kurser omvårdnadsvetenskap, kvalitetssäkring och evidensbaserad vård, vårdpedagogik och vetenskaplig teori och metod. Det är inget man premierar i neonatalvården i Sthlm utan man lyfter dem som väljer att vara lojala med den låga kunskapsnivån och sträva efter att bevara den gamla sjuksköterskerollen från 70-80-talen.

Min chef och jag träffades i 1½ timme och jag rabblade goda idéer. Hon skrev upp allt mycket noggrant.
En av mina idéer var att det skulle bildas ett Omvårdnadsforum där alla avdelningens sjuksköterskor med olika erfarenhet, olika vidareutbildning osv skulle kunna mötas och diskutera den omvårdnad som gavs, utbyta kunskap, ta beslut, planera kompetensutveckling för hela gruppen osv.
En annan av mina idéer var att all personal skulle tillföras kunskap via datorerna. Jag föreslog att man skulle skriva kortfattat om en viss apparat, om ett sjukdomstillstånd, om ett läkemedel osv - för att förklara väljer jag CPAP vård här. - Jag tänkte att man först skulle skriva om olika sjukdomstillstånd som kan kräva CPAP, sedan skulle man beskriva apparaten, dess funktion, tester inför uppstart osv, man skulle ta upp viktiga aspekter för omvårdnaden av barn i CPAP, eventuella risker med behandlingen eller apparaten osv. Min tanke var att personal på en neonatalavdelning allt som oftast har tid att sitta vid datorerna. Man bör eftersträva att barnen får dygnsrytm, man bör låta föräldrarna vara ifred med sina barn om det inte behövs akuta insatser men man kan inte lämna vårdsalen. Det finns många tillfällen då det är lämpligt att personalen sitter vid datorn. Jag tänkte också att ett system som detta skulle göra att all ny personal fick samma undervisning, att kunskapsbrister i de gamla gruppen skulle kunna repareras, att ny kunskap skulle kunna tillföras när ny forskning kom osv.

Ett par månader efter mitt och chefens möte meddelades att man bildat ett Omvårdnadsforum och att vårdchefen hade handplockat de som skulle ingå i gruppen. Hon hade valt de starkaste personerna i det informella ledarskap som är knutna till olika överläkare samt några av sina egna favoriter. Gruppen stängdes omedelbart för alla andra sjuksköterskor, inkluderat chefssjuksköterskorna - som har formellt ansvar för att utveckla den specifika omvårdnaden i verksamheten. Jag har skrivit om det i tidigare inlägg. Två av cheferna gjorde försök att få vara med på gruppens möten - båda blev utkörda. En sjuksköterska som ingick i omvårdnadsforum sa till mig att man inte ville ha med "kreti och pleti" i den gruppen. Vårdchefen som ledde Omvårdnadsforum hade ingen som helst kunskap om neonatalvård. Hon fungerade som gruppens marionett.

Något senare skulle vi plötsligt bli presenterade en viktig innovation på en obligatorisk utbildningsdag - undervisning via datorerna. Man presenterade en grupp som bestod av den chef som jag givit min idé till, och tre av hennes bästa väninnor. Undervisningen gick till så att vi fick sitta i ett rum med flera datorer och lära oss att gå in i systemet som heter Tilda. Där hade gruppen lagt in undervisning om bl.a. avancerad CPAP. Inledningsvis låg en rad fotografier som beskrev hur apparaten skulle kopplas samman och testas innan användning - samtliga foton hade funnits i pärmar i sköljrummet där apparaterna sätts ihop. Därefter hade man lagt in kopia på apparatens bruksanvisning - den som kommer direkt från företaget. Några av dessa bruksanvisningar omfattade uppåt 50 sidor. Avslutningsvis följde en rad frågor om apparatens funktion, om olika icke dokumenterade interna regler osv. Flera frågor var kuggfrågor och jag iakttog hur gruppen som skapat dem stod i ett hörn och knuffade på varandra och flinade när allt fler blev allt mer irriterade dels över att det inte fanns svar på de frågor som ställdes i den inledande texten, dels för att en del inprogrammerade svar var uppenbart felaktiga och dels för att vissa frågor inte gick att besvara. Jag mindes resan till Göteborg, som jag skrev om i annat inlägg, då en specialistsjuksköterska och en sektionsledare stal vikingahjälmar av plast och gömde under sina kappor och jag ångrade mycket att jag gått till mötet med min chef och givit henne mina mycket goda idéer.

Min chef såg inte över min lön - hon flinade kyligt och frågade varför jag inte slutade. Det var hon som sa att man inte längre måste skilja på smutsigt och rent i vårdens sköljrum och att vi på KS neo - där landets allra minsta barn vårdas - skulle fortsätta att återanvända CPAP aggregaten osv. Hon sa också till mig, när jag sa att jag ville vara med i Omvårdnadsforum - för att gruppen bildades på mitt förslag - att hennes bedömning var att jag inte hade den kompetens som krävdes för att vara med i den gruppen.
Jag har utlämnad till den kvinnans godtycke över 10 år - enligt verksamheten är det fel på mitt förstånd medan hon hör till verksamhetens verkliga favoriter. När all annan nattpersonal fick ny chef kort tid efteråt behöll hon mig trots det Previas terapeut sagt till henne - vad jag tyckte fanns ingen som brydde sig om.

Det är inte synd om mig - jag kunde ha valt att lämna avdelningen men jag har gjort ett medvetet val att stå ut för att kunna förändra - och jag har inte varit ensam om att vara drabbad. Jag har talat med säkert 100 av de sjuksköterskor som valt att lämna avdelningen under min anställningstid. Ingen enda har velat sluta, alla har velat arbeta kvar men de har valt att lämna pga hur de blivit behandlade. Det råkade komma fram vid en rapport att  mycket klok kollega var specialist på olika förband - hon hade arbetat på avdelning där man testade förband och la om olika sår. Jag blev glad över att få höra om denna viktiga kunskap och sa att detta måste lyftas fram i gruppen, att hon skulle kunna lära oss andra - jag såg hur hennes ansiktsuttryck förändrades. Först ville hon inte berätta alls om sin kunskap. Sedan sa hon att hon sökte annat jobb och inte skulle stanna på avdelningen. Orsaken var att hon hade försökt berätta om olika förband och om hur man kunde använda dem bättre. Hon hade inte bara blivit tystad utan så illa behandlad att hon bestämt sig för att sluta - hon kunde inte tänka sig att arbeta där hon blev så illa bemött. Det kan inte jag heller egentligen - men jag tar inte åt mig. Jag tänker att det är upp till den andra människan om hon/han väljer att behandla mig illa - det är inget som har med mig att göra. Vill jag stanna i den specialitet som jag valt så låter jag inte läkares super-gulliga väninnor tvinga bort mig - inte ens om jag då blir jagad av överläkare. Att jag valde att sluta utan strid 2010 berodde främst på den process som följde åren efter att tre erfarna chefer manövrerats bort i slutet av 1998/99 - det var som Gökboet. När samma personer lyckats tvinga bort ytterligare fyra erfarna chefer 2009/10, och jag såg vilka som ersatte dem, förstod jag att jag måste sluta - jag förstod att det skulle gå från extremt illa till total katastrof och att det skulle vara lång tid. Att stå maktlös vid sidan om och se små perfekta bäbisar förvandlas till dödssjuka intensivvårdspatienter för att en liten klick människor har behov av att visa upp sig är obeskrivligt, fruktansvärt!

Jag har försökt skriva en bok - så här skrev jag då - riktat till föräldrar:
När jag iakttar det som händer på min arbetsplats ser jag en teater.
Jag ser nya barn komma, jag ser deras föräldrar.
Jag hör hur personalen informerar om att nu kommer en tuff tid, att nu kommer infektionerna, nu finns ingen säkerhet någonstans – inga garantier.
De första dagarna går det vanligen bra och barnets förbättring efter den första kritiska tiden kommer som en lättnad; det kanske inte blir så farligt trots allt. Man har hunnit vänja sig vid vårdmiljön, känner igen vissa av personalen och börjar kunna le igen.
Då kommer en dipp. Man har sänkt syrgasen massor och alla har jublat, men plötsligt håller det inte, syresättningen blir allt svajigare, barnet känns kallt om händer och fötter när du tar i det och hela den lilla kroppen börjar kännas slapp, kanske kräks barnet och slutar andas.
Sedan kommer larmen, ropen efter en läkare, spring i korridoren, full belysning, rullbord, intubering, ska vi ta den stora respiratorn eller bara Leonin? – och ni föräldrar står där lamslagna och kanske till och med bortglömda i detta nödvändiga kaos.
Det händer att ni förstår att någon annans barn har dött – tänk om man inte klarar ert barn.
Ni hamnar i en total beroendeställning. Personalen håller ert barns liv i sin hand.
Det är vad ni ser – vad ser jag?

Jag ser att ert barn fick en hjärnblödning i onödan, att ductus inte skulle ha behövt opereras, att infektionen hade kunnat undvikas och att barnet aldrig hade behövt utsättas för den där jobbiga intubationen och veckorna i respirator om någon hade lärt avdelningens personal hur man vårdar barn inom den svenska neonatalvården. Jag ser vad som finns bakom alla orden och alla handskarna och handspriten för jag är en person som inte kan blunda.
Jag kan välja att ignorera problem medan jag försöker påverka till förändring men aldrig stänga mina ögon helt.
Bakom alla de vackra orden finns kuvöser som inte desinfekteras mellan barnen – ja det är sant, i den kuvös där ditt barn vårdades kunde ett barn ha dött i en svår infektion timmarna innan och kuvösen var bara rengjord med diskmedel och ljummet vatten - och sterilpackat gods kan öppnas veckor innan det ska användas hos barnen i kuvöserna.
Personalens toalettpapper förvaras i sterilförrådet samtidigt som en slang som sätts in i respiratorernas sterila slangsystem förvaras på golvet i ett förråd som städas någon gång per år och klipps med en sax som aldrig spritas. Jag ser en personalgrupp som verkar vilja ha så sjuka barn som möjligt, att vårda, och så chockade föräldrar som möjligt, att trösta. Jag ser en teater där personalen är era motspelare och medspelare och där ni – och era barn - är fullkomligt utlämnade.


Ett av felen i undervisningen i Tilda är att där står - eller stod i alla fall tills jag slutade - att triggerkapseln till avancerad CPAP och BIPAP/SIPAP ska placeras under revbensbågen eller på ryggen och att den inte får placeras på buken. 


Det tog tid innan jag upptäckte texten i Tilda för jag gick inte in i programmet igen, efter den där "utbildningsdagen". Jag ville inte bli mer irriterad än jag redan var. Till slut meddelades att om jag inte tog emot denna "undervisning" skulle jag inte längre få arbeta med apparater jag arbetat med i 25 år och som jag undervisat om i 10 år. Jag upptäckte genast felen i texten och det gav mig förklaring till varför flera barn hade fått intuberas och läggas i respirator för att - hade man rapporterat - triggningen inte hade fungerat när man prövat med avancerad CPAP. Triggningen till apparaten är densamma som jag skrivit om tidigare, i inlägget om Infant star respiratorn. Triggerkapseln består av en dubbelväggig rund plastplatta som är sammansvetsad med en tunn slang som sätts in i apparaten. Kapseln ska placeras på den del av buken som buktar ut mest när barnet andas in. Då trycks kapseln samman och apparaten får signal om att den ska hjälpa till och ge barnet ett andetag synkront med barnets egen andning. Om kapseln placeras under revbensbågen kan den eventuellt trigga på utandningen i stället. Om den placeras på ryggen triggar den inte alls, så vida barnet inte ligger på den för då triggas den av rörelser. Anvisningarna i Tilda om kapselns placering var helt fel. Jag började undra om det var mig det var fel på - om jag tänkte alldeles fel, om jag mindes fel - jag kände mig lätt förvirrad. Även om jag inte hade någon som helst tilltro till någon av personerna i Tilda gruppen efter deras agerande på utbildningsdagen, så verkade det skumt att de skrivit så fel och framför allt att det kunnat stå kvar så länge utan att någon hade reagerat. Jag talade med en av enhetens bästa barnsköterskor. Hon började omedelbart att gråta. Hon sa att det var så skönt att jag äntligen gått in på Tilda och läst där. Hon påminde mig om att hon hade försökt få mig att göra det innan, för att de hade varit flera som velat ha min hjälp med att gå emot Tilda gruppen - som många var rädda för. Hon sa att hon själv hade försökt ta upp felet men att hon blivit omedelbart tystad.

Jag tog upp frågan upprepat i flera månader. Jag skrev till företaget som tillverkar en av de avancerade CPAP:erna och bad om deras synpunkter. De ansåg att triggerkapseln skulle placeras där jag trodde. Jag letade efter en gammal skiss som kommit till avdelningen troligen 1999, i samband med att Infant star respiratorn köptes in. På den var det tydligt markerat med rött att kapseln inte får placeras över bröstbenet och inte direkt under revbensbågen utan att den ska sitta på buken. Jag talade flera gånger med de erfarna chefssjuksköterskorna men de suckade bara och vred på sig och sa att de planerade att sluta på avdelningen för att de kommit fram till att man kunde bli sjuk av att arbeta i den sjuka miljön. Jag förstod att inte heller de kunde gå emot makthavarna i Tilda gruppen och pressade dem inte. I stället gick jag på läkarna och talade med dem om att man nästan slutat att använda de avancerade CPAP:erna för att man kommit fram till att triggningen inte fungerade. När jag sa att uppgifterna i Tilda var felaktiga fick de ett bekymrat uttryck i ansiktet och började bete som som en stor hund kan göra när den blir attackerad av en liten ettrig katt. Det var uppenbart att detta var en så obehaglig historia att ingen ville/vågade röra i den.

Kort innan man manövrerade ut mig skrev jag intern anmälan om den felaktiga texten i Tilda och så talade jag med den sanslösa chef som tog över när fyra erfarna chefer gav upp och flydde åt olika håll med olika hälsotillstånd - hon som sedan la brevet till mig, med hot om att jag skulle få sparken från Karolinska, i en av mina grannars brevlåda och påstod att både hon och en annan person skulle ha läst min adress tillsammans och sett att där stått ett helt annat gatunummer (jag hade arbetat på KS 13 år, ingen post hade någonsin kommit fel). Jag beskrev problemet för henne. Det var som att stå och tala rakt ut i luften. Jag hänvisade till skissen över lämplig placering av triggerkapseln - den satt med tejp på insidan av en skåpsdörr på sal 7 - och bad henne att titta på den. När jag kom till sal 7 nästa gång upptäckte jag att skissen - som suttit där i kanske 10 år - var försvunnen. Jag tror inte att den nya chefen tagit bort skissen. Jag tror att hon talade om min anmälan med någon av sjuksköterskorna i Tilda gruppen och att den personen tog bort skissen. Jag ser det som självklart att min anmälan mot Tilda bidragit till att jag förlorade min anställning.

Karolinska sjukhuset väljer sina favoriter med omsorg och de som protesterar kan räkna med att aldrig få en anställning igen - man sa nyligen till mig, på en universitetsklinik ute i landet, att man inte vågar anställa mig trots behov av min kompetens för att man är så rädd för repressalier från Stockholms neonatologer.

En av mina kollegor - nära väninna med båda de läkare som manövrerade ut mig - kom till mig ett par veckor innan och frågade om jag hade sökt tjänsten som vårdchef. Jag sa ja.
"Hur skulle det bli om du blev chef här... du känner ju oss", sa hon och gick.
Jag kan säga att det hade inte blivit roligt för dem som kunnat göra sig av med både chefssjuksköterskor, kloka och erfarna sjuksköterskor och många läkare om jag hade blivit chef.
Jag är ganska gammal och ganska trött efter så många år i en så dålig arbetsmiljö men det jag har, som många saknar, är extrem uthållighet och avsaknad av rädsla. Jag skulle aldrig ha vikit mig för dessa damer.
De har kunnat spela med andra människors liv och hälsa alldeles för länge - deras spelutrymme skulle ha tagits ifrån dem omedelbart med hjälp av flera externa konsulter och en väl informerad psykolog. Inte så att jag inte är rädd och medveten om riskerna utan så att jag bara inte bryr mig. Anser jag att ett mål är så viktigt att uppnå att det krävs visst risktagande så är det inte konstigare än att vissa väljer att bestiga berg eller köra motorcykel till Tamanrasset. Att utmana läkare som beskyddar väninnor - som skapar drama inför läkaren för att få hjälp att bli av med någon man känner sig hotad av - innebär att man tar stor risk. Min förhoppning är, och har varit, att de flesta läkare har en mycket stor portion sunt förnuft i grunden, som gör att de förstår att min avsikt inte är att skada någon utan att sträva efter att alla grupper runt de minsta barnen ska få ökad kunskap, arbetsro, glädje i arbetet och utrymme att jobba med det var och en är anställd för.

Alla dokumenten i Tilda skulle ha tagits bort omedelbart om jag blivit chef och sedan skulle jag har tillsatt en helt annan grupp som haft viljan att stötta gruppen till högre kunskap, inte att skratta åt sina arbetskamrater.
(Jag tror att jag kan vara Sveriges argaste sjuksköterska - jag ser de små barnen framför mig, med slangar och kopplingar, med stomi påsar och smutsiga tröstnappar - och jag ser deras förkrossade föräldrar. En mamma har skrivit i sin blogg att hon fick hålla sitt barn för första gången när han var > 40 dagar gammal. Om hennes barn hade fötts på länssjukhuset där jag blivit upplärd av kloka och seriösa läkare och sjuksköterskor skulle det barnet - det var fött friskt - ha fått sitta hos sin mamma inom ett par veckor. Mina barn har inte fått några julklappar sedan 2009 - min ekonomi är förstörd för att jag inte orkat vare sig fly från  eller vara tyst inför allt det onödiga lidande jag sett. Jag utgår från att det är farligt för mig att blogga idag. Jag skulle inte ha gjort det om Karolinska och/eller Socialstyrelsen hade lyssnat, undersökt, tänkt efter och försökt hitta en smart lösning i stället för att snabbt skjuta budbäraren och försöka begrava problemet).