Om en patient som överlevde mot alla odds.

Introduktion:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.



För kanske 10 år sedan sedan var en av mina starka kollegor, vi kan kalla henne syster Q, drivande i ett försök att övertala ett par föräldrar att acceptera avslut av deras barns vård. Man påstod till föräldrarna att deras barns hjärnblödning orsakats av att jag skulle ha glömt att ge barnet K-vitamin. Man sa att barnet skulle få en svår hjärnskada och la hård press på föräldrarna om att tillåta avslut av vården. Ingen ringde och frågade mig om jag givit K-vitamin under de fyra dagar jag var ledig. Man visste, enligt annan personal, att flickan hade fått injektionen för hon hade ett tydligt stickmärke på benet. 

Den drivande kollegan och en vanlig dagsjuksköterska mötte mig när jag kom till mitt arbetspass. De såg djupt bekymrade ut, de sa att ett allvarligt misstag begåtts, att jag skulle få info och att jag sedan kunde gå hem – ”personalsituationen är löst för natten”, sa de. Syster Q gick till personalrummet och dagsjuksköterskan stängde in sig med mig på en expedition. Hon sa att barnet jag lagt in föregående arbetspass skulle dö, att det var mitt fel och att föräldrarna skulle komma att anmäla mig – hon trodde att anmälan redan var gjord. När jag sa att injektionen var given svarade hon snabbt ”det kan du inte bevisa…”.

Jag kunde bevisa det genom att en annan sjuksköterska givit injektionen. Det var hon som glömt att signera i journalen. När jag berättade vem som givit injektionen ringde dagsjuksköterskan denna lediga kollega direkt vid kl 21.30 – men mig hade de inte ringt på fyra dygn. 

När jag sa att jag tänkte gå in och jobba, för att jag inte hade gjort något fel, sprang dagsjuksköterskan och hämtade syster Q i personalrummet. De ställde sig båda mitt i korridoren och försökte hindra mig fysiskt från att komma in på avdelningen.

Jag gick förbi dem och direkt in på vårdsalen. Pappan var där. Jag sa att den info föräldrarna hade fått om mig var felaktig och att hans dotter hade fått K-vitamin. Pappan svarade att det hade han vetat hela tiden och att han hade sagt det vid samtal då läkare och sjuksköterska ”informerat” föräldrarna. Han sa att han inte förstod bakgrund till alla påståenden om mig och påtryckningar om att föräldrarna skulle tillåta att barnets respirator stängdes av och att de skulle anmäla mig – ”vi vet ju att du inte gjort något fel… det har jag sagt hela tiden”, sa han.   

Om pappan inte stått där när hans flicka fick injektionen skulle syster Q kanske ha lyckats med den komplotten. Då skulle läkarna ha stängt av den flickans respirator och givit morfin enligt avdelningens rutin. Hon skulle inte funnits kvar på avdelningen när jag kom tillbaka. Ingen skulle ha kunnat peka på stickmärket i hennes ben och ingen skulle ha vågat gå emot syster Q - det gör man inte ostraffat. 

Flickan lever idag och går i normalklass i skolan enligt hälsning till avdelningen 2009-10. (Så tillförlitliga är läkares bedömning av konsekvenser av hjärnblödning.)

Tre läkare har kommit till mig genom åren och sagt att det är viktigt att jag känt till att syster Q spridit så allvarliga anklagelser mot mig till nyanställda läkare. De har berättat att de missbedömt mig när de var nya och att de gjort felbedömningar som lett till allvarlig risk för patienter för att de lyssnat på det syster Q sagt om mig.

Jag frågade tf vårdchef, en kvinna utan neonatal kompetens som varit chef några månader när man manövrerade ut mig i april 2010, om syster Q varit involverad på något sätt. Ja visst, sa tf vårdchef med stort allvar. Syster Q var en av dem som tagit riktigt illa vid sig av det som hänt den natt jag stängt av barnets respirator tillsammans med mamman. 

”Syster Q stod här och väntade på mig när jag kom på måndagsmorgonen, vi pratade länge, hon var mycket illa berörd”, sa tf vårdchef och såg anklagande på mig. Jag gissar att tf vårdchef blivit en populär chef och väl betald medarbetare i verksamheten. Jag har lämnat min bil till verkstad för att förbereda den för försäljning. Jag kan inte få anställning efter allt som pressen skrivit om mig i tre års tid. 

Jag har ofta undrat vem som informerat pressen och vem som skrivit dramatiska inlägg i debatten på Dagens medicins hemsida.  
Om jag givit injektionen till flickan själv, utan att pappan varit med och sett det som föräldrar inte alltid ser, kunde jag ha råkat riktigt illa ut och flickans liv skulle med stor sannolikhet avslutats. Mina fiender hade inte låtit tillfället passera.
Om sjuksköterskan som arbetade kväll ca 10 år senare, 1 april 2010, hade givit den infusion som var ordinerad att ges kl. 20 skulle jag inte kunnat försvara mig mot anklagelsen om mord på pojken vars respirator jag stängde av tillsammans med mamman - för att läkare sagt att barnet och mamman skulle drabbas mycket svårt om jag misslyckades och för att bakjouren - som normalt är med vid avslut - hade åkt hem direkt efter rapport till mig. 
"Inget mer ska ju ändå göras", sa kollegan i rapport till mig. 
Ingen sjuksköterska avstår från att ge en infusion kl. 20 på kvällen om hon uppfattat att läkarna tänkt att barnet möjligen överlever natten.


Mellan dessa två händelser har jag blivit utsatt för oräkneliga angrepp. Patienters säkerhet har varit hotad många gånger. När jag beskrivit situationen för Socialstyrelsen, för att jag trodde att de ville förbättra den svenska sjukvården och lösa konkreta problem, har de ansett att det är mig det är fel på. Någon har ansett att jag borde sluta på arbetsplatsen för att minska risken för patienterna. De har stigmatiserat mig utan att förstå att andra drabbats på samma sätt, från samma personer och att det aldrig blir någon förändring så länge alla flyr.                                 Socialstyrelsen vill nu att psykiater sjukförklarar mig för att jag berättar om extremt allvarliga missförhållanden i vården av stockholmarnas minsta barn. 
Det är så vårdens organisationer samverkar för att tysta kritiska röster och det är därför vårdens problem inte kan lösas.